ETI Thermapen - When celcius is the thing you crave the most

Så jag beställde en Thermapen från ETI (inte olikt Thermoworks - http://blog2.thermoworks.com/2016/02/thermoworks-eti-ltd/). Jag har suktat efter en thermapen några år redan, jag har sen tidigare en "probe" termometer av märket AEG men eftersom den kostade under 20€ (ca. 200kr) skulle jag inte satsa pengar på tillförlitligheten. Därför köpte jag slutligen en Thermapen.

Varför inte Thermapen 4:an med "backlight" och ännu snabbare avläsning? För att den kostade ungefärligen 150€ (1500kr) och även om "backlight" hade varit trevligt fick det bli instegsmodellen i det här skedet. Varför teletubbie färgen? En färgklick piggar upp.

Bra förpackning

Måtten är väl tilltagna och den sitter bra i handen

Siffrorna syns bra, även om jag kan förstå argumentet med "backlight"

Utlåtande; 8/10 - Givetvis finns det utrymme för förbättring men allt igenom en solid liten mätare som ger ett kvalitativt intryck och reagerar snabbt. Ångrar jag köpet? Nej.

Flame on - att karmelisera eller förkolna det är frågan

Min lilla hjälpreda kommer inte från någon köksbutik utan den lokala järnhandeln i den staden jag befann mig i när jag behövde lite hjälp med att bränna av toppen på mina tilltänkta Crème Brûlée
puddingar.

Som synes är detta en gasbrännare från Iroda PT-200 vilken kan fyllas på med en normal gasflaska, har ställbar låga och inbyggd tändning. Den kostade mig dryga 25€ eller 240 kronor.

Notera den greppvänliga utformningen och avsaknaden från designelement - därför hör den hemma hos järnhandeln 

Av förpackningen framgår klart och tydligt de olika användningsområdena för en dylik apparat

Den lägsta av bilderna visualiserar hur påfyllningen av gas utförs

Utvärderande; 2/10 - Ett bottennapp. Den fungerar, det syns klart och tydligen en låga. Men metallen vid munstycket blir fruktansvärt varm och påfyllningen av gasen är allt annat än ett smärtfritt kapitel. Rusa nu inte iväg och köp en snarlik produkt ur valfri köksavdelning, då kommer även du stöta på samma problem som jag har stött på. Det största problemet med en dylik butan brännare är nämligen enligt min uppfattning en för låg hetta (enligt förpackningen producerar min ca. 1300 grader Celsius). Det är svårt att få till en kontrollerad hetta om du blir tvungen att hålla brännaren ett fåtal centimeter ifrån sockret för att få till karamellen. Jag skulle snarare rekommendera att köpa något ännu kraftigare. Då kan du utöka användningsområdet till att bränna av toppen på en Sous Vide tillgjord stek eller bara bättra på kanterna på din hipsterpizza. Fördelen med de större utförandena är även att de oftast kommer med en extern gasbehållare, vilket underlättar bytet (givetvis kommer kostnaden för påfyllningen bli dyrare, därför är ett så brett användningsområde som möjligt att föredra).

För att bättre visualisera vilken typ av brännare jag skulle rekommendera kan jag bifoga ett riktgivande exempel, jag bryr mig verkligen inte var ni hittar Ert exempel. (http://www.jula.se/catalog/verktyg-och-maskiner/svets-och-lod/lod/gasdrivna-lodverktyg/mixgasbrannare-218540/)

Jag kommer givetvis införskaffa en ny brännare när jag får tid över att besöka en passande järnhandel. Uppdatering kommer.

A Backyard Brew, Bomble Bee 17 - värt besväret?

Först några klargörande kommentarer kring min konsumtion av öl och mina preferenser gällande denna dryck. Jag dricker öl väldigt sällan, jag tycker inte att öl tar sig särskilt bra med mat (med undantag för het indisk mat i goda vänners lag) så när jag väl knäcker en öl är det oftast med avsikten att njuta av drycken. Jag tycker därför om att pröva olika bryggerier, olika slags sorters öl och öl ur olika prisklasser. Mina favoriter när det kommer till öl har ingen gemensam nämnare men generellt tycker jag om stout, ale, IPA och mexikansk lager. Nu till det kontroversiella, jag gillar inte blaskig öl – nu sitter någon öl fixerad hipster där och myser över detta lilla nummer. Men faktum är att jag gillar mexikanska blaskiga lagers av en helt annan orsak än den som får mig att gilla en riktigt mörk stout. Jag gillar den läskande effekten, jag gillar fräschheten – för hur man än vrider och vänder på saken är man inte precis fräsch och fin efter två guinness (hur goda de än må vara).

Över till vår lilla vän humlan. Flaskan är i plast, vilket skriker hipstermustasch och hela det köret. Fine, jag får väl lätta på min trångsynthet ibland och varför inte en dag som denna. Kanske jag gör min egen lilla ale en vacker dag. Nåväl, etiketten och namnet får mig osökt att tänka på honung. Vilket får mig att tänka på smaksatt öl, av vilka jag aldrig stött på en god variant. Jag har prövat körsbärs öl, honungs öl, banan öl, choklad stout och öl med smak av ingefära. Honungs öl, men varför ge sig ner på samma gamla gata? För ibland är det rätt skönt att ha fel.

Utlåtande, 5/10 – Jag hade förväntningar på honungstoner, men nej. På flaskan står det att läsa att detta är en pilsner bryggd på humle, jäst och vatten (tycker mig ha hört det förut någonstans. I rättvisans namn står inget om jäst men jag tänker dra den detaljen ur hatten). Det står även att läsa att denna pilsner innehåller kornmalt, skall serveras iskall och har blommiga toner. Om ölen skall serveras iskall kommer du väl inte känna så många olika smaknyanser? men vad vet jag, jag har inga hipsterhängslen. Vad gäller de blommiga tonerna har du nog bättre lycka om du prövar valfri veteöl (där finns citrus, blommor och hela det köret). Men varför mitten av gatan? För denna öl hade inget speciellt att bidra med, den kostade några knappar mer och som pricken på i ’et kom produkten förpackad i plast. Ingen större grej men ibland är det de små detaljerna, det kalla glaset och den ensamma droppen kondens som rinner ner för halsen. 

Fin etikett får man väl säga

Naniwa 12000# waterstone - vem kan slipa förutan sten? Inte gammal sten som helst utan en riktigt fin en!

Först bör vi börja med några konstateranden. Jag äger redan 3 dubbelsidiga stenar. 240/800 grit, 2000/5000 grit och 3000/8000 grit samtliga av märket attack (givetvis en skamlös kopia av något annat asiatiskt märke men eftersom min plånbok och jag hade haft en allvarlig diskussion om vardagslyxen i att införskaffa stenar av mer kända märken (shapton, wusthof och kyrocera) och hur dessa skulle ha kostat mig ca. 2,5 gånger så mycket så köpte jag mig några kopior. Dyrare i långa loppet? Ja. Dubbelsidiga stenar, värda att investera i? Nej. Du listar en massa olika grit storlekar, behöver man alla? Nej. Jag är ingen expert i området knivslipning, men följande råd är baserade på min egen användning av vatten slipstenar och mer än så kan du knappast begära.

Vilka stenar du kommer behöva är givetvis beroende av vilka arbeten du tänker utföra med dina stenar. Har du knivar som har avbrutna spetsar eller hack i eggen behöver du en grövre sten (något mellan 240-800 grit) för att snabbt kunna avlägsna material och forma en ny egg/spets. Du kan givetvis använda dig av en något finare sten (ca. 1000-3000 grit) men det kommer resultera i att du sitter längre framför stenen och nöter ner eggen i en försiktigare takt. Personligen anser jag att du behöver en mellangrov sten med grit storlek 2000-5000. Detta för att jämna ut eggen något inför din sista och finaste sten. Är inte en 8000 grits sten tillräckligt fin? Jo, men mycket vill ha mer och jag ville införskaffa en sten av högre kvalitet för att uppnå finare resultat. Utöver detta behövde jag en sten för att kunna upprätthålla eggen på min rakkniv och den bör helst inte slipas på allt för grova grit storlekar om jag hade tänkt kunna använda den under en längre tid (ca. 1 livstid). En högre grit storlek på din finaste sten kommer minska avståndet från sten till strigel (för du tänkte väl inte hoppa över den biten? Bra, tänkte väl det!). Ett varningens finger, min 8000 grits sten behöver inte ”rensas” (att putsa slipstenen med en ”dressing stone” för att avlägsna metallrester från vatten slipstenens yta så att stenen återfår bettet) under användning. Det gäller inte för min 12000 sten. Har du väldigt stora kast i grit storlekar mellan dina stenar kan det vara värt investeringen i en dressing stone men det är upp till dig.

Bör du införskaffa en 12000 grits Naniwa sten (vilken enligt Internettrollen motsvara en 16000 grit Shapton btw), ja. Men så enkelt är svaret inte. För att få en riktigt vass egg behöver du fortfarande en strigel (gör som mig och köp dig en bit vegetabiliskt behandlat läder – placera lädret på ett platt underlag och börja stroppa dina knivar). Tycker du att en Naniwa sten inte passar in i dina ekonomiska kalkyler, välj då att köpa två bitar läder (läs mitt inlägg om striglar för mer info om dimensioner) och införskaffa lite strigel pasta som motsvarar din önskade grit storlek. En tub/burk strigel pasta kostar dig 5-15 pund från Ebay.co.uk och det finns mängder att välja bland. Behandla den ena strigeln med strigel pastan och behåll den andra obehandlad. Använd den behandlade strigeln precis likt en normal strigel men avsluta på den obehandlade. Om du försöker använda strigeln på samma sätt som en slipsten kommer du endast skära sönder din strigel. En obehandlad strigel skall enligt internettrollen motsvara en ca. 40000 grit sten, vilket i sig är oväsentligt eftersom den används för att ”räta ut eggen” och förvandla eggen från vass till rakbladsvass.

Utvärdering; 8/10 – Jag hade förväntat mig en mer förfinad egg redan efter användandet av stenen. Jag hade även förväntat mig ett gummiunderlag för stenen. Även om eggen blev vass efter att ha använt stenen hade den fortfarande en viss råhet kvar som endast strigeln kunde avlägsna. Efter strigeln blev dock samtliga knivar som förbytta. Även min totalt värdelösa filékniv utan specifikt märke kunde avlägsna håret från underarmen utan minsta motstånd (jag är fullt medveten om att detta inte kräver en riktigt vass kniv, men det duger för mina ändamål – jag är alla fall förberedd på tomater med skäggväxt).

Förpackningen

Verkligen minimalistisk förpackning

Storleksjämförelse mot en av mina tidigare införskaffade stenar

Australiensiskt rött - husvagnsentusiastens dröm?

Först behöver vi göra några konstateranden. Jag gillar kraftiga viner, jag gillar tanniner och jag dricker sällan mer än två glas (6cl/st). Jag gillar inte blaskighet, sötma eller okontrollerad syrlighet (vad menar jag med detta? Om vinet har ett bett likt en vinäger men inte skänker svalget någon ro – då är det inget vin för mig). Jag är absolut ingen vinsnobb och jag går nästan uteslutande på känsla vid inhandlande av viner.

Vad har vi då här. Caravan -  tydligen en Durif (även känd som Petite Sirah – ja, lag läste rakt av etiketten) druva av relativt ung årgång. Glasflaska och skruvkork, glasflaskan gillar jag och skruvkorken gör livet lättare. Vill jag dock ha ”the full experience” köper jag flaskor med naturkork. Varför? För att det är något alldeles extra med att dra korken ur en butelj. Ljudet, lukten och ploppet - det är rent av magiskt!

Utlåtandet; 7/10 - En medelmåtta. Förstå mig rätt, jag kan definitivt tänka mig att dricka ett glas till om jag stöter på den fler gånger, men någon sensation och aha-upplevelse var det definitivt inte tal om. Prislappen (under 100 kronor/10 euro) är godtagbar även den, inget kap men ingen plånboks rånare heller.

Sandwish spread - Argeta Tonfisk/Kyckling

Såg några trevliga burkar i butiken och tänkte i mitt stilla sinne hur fel kan de gå? För mina ögon såg jag mig som alltid sittandes i en öronlappsfåtölj (även om jag inte äger någon) sugandes på en kopp te (fast jag föredrar kaffe) med ett par hänförande triangelbröd fint upplagda på ett fat vid min högra sida. Jag såg mig breda en len och fin massa, något i stil med leverkorv. Vad som mötte mig när jag faktiskt öppnade burkarna hade den visuella karaktären av leverkorv men lenheten fanns inte där.

Utlåtande; 5/10 - Något sträv, fadd och intetsägande i smaken. Jag kommer inte att köpa produkten igen. Hade jag någon favorit? Nej, båda smakerna har sina tillkortakommanden (främst den oförklarliga grynigheten och strävheten).

Paket i juni, tillökningen är här! Demeyere kokkärl!

Givetvis syftar jag till en tillökning av köksutrustningen och nu slår jag på stora trumman! En köksassistent? Nej! En matberedare? Nej! En espressomaskin? Nej! Nya kokkärl? JA!

Till saken hör att detta blir min 6’e stekpanna och min första saucier. 6’e!? Jo, jag köpte fel storlek när jag köpte mina första De Buyer kolstålspannor, när jag rådfrågade min lilla far uttryckte han sitt missnöje över att hans trogna gjutjärnsstekpanna alltid är för liten oavsett jobbet. Därför köpte jag 1 stekpanna och en grillpanna med en diameter på 32 cm. Hade jag haft gas hade livet lekt – nu hade jag och har fortfarande en ”normal” häll (ingen induktion) så jag har fortfarande inte sett ljuset (det kulinariska ljuset). Efter detta köpte jag en mindre De Buyer (26cm i diameter) och sen har jag fått mig tilldelat 2 gjutjärnspannor genom åren (en Skeppshult 26cm och en gammal Rosenlew 23cm). Men varför då en till? Jo, jag ville ha en högkvalitativ rostfri stekpanna, en stekpanna som kan bryna en biff och stå pall för en sås (även om den innehåller syrliga komponenter). Högkvalitativ? En stekpanna utan ”diskbotten” och med minst 3-lager av material i konstruktionen.

Vilka var då kandidaterna? Det finns givetvis många märken att välja mellan men för mig stod valet mellan All-Clad, Cuisinart, Le Creuset, Zwilling, De Buyer, G.R.Y.M, Mauviel och Demeyere. Det finns säkerligen flera märken att frossa i men för mig stod det mellan dessa.

Även om All-Clad’en säkerligen hade levererat i kvalitet och övriga aspekter (snabbheten och jämnheten i värmedistributionen från spishällen samt design) fanns ingen leverantör och försändelser från USA tenderar att bli svinaktigt dyra.

Stekpannan från G.R.Y.M och Le Creuset hade jag möjlighet att personligen inspektera och blev föga imponerad. Personligen ogillar jag Le Creusetens design på locken och vad gäller G.R.Y.M stekpannan är specifikationerna på uppbyggnaden svåra att hitta (vilket får mig att tro att de döljer något). Le Creuseten hade även fått några negativa utlåtanden på webben, vilket jag tolkade som ett dåligt omen.

Mauviels är ett välkänt märke med uttalat bra kvalitet. Lovorden till Mauviel gäller främst deras kopparstekpannor och även om flera källor prisar kopparkärlens värmefördelning ville jag inte ha en stekpanna som kräver den graden av omsorg för den blodiga prislappen. Men design och bristen på tillfredsställande erbjudanden fick mig slutligen att bortse från den Franska leverantören.

Kvar att välja bland fanns alltså Zwilling, De Buyer och Demeyere. Men eftersom Zwilling koncernen nuförtiden äger det Belgiska Demeyere och genom rationaliseringar har påbörjat tillverkning av identiska produkter (inom budget och mellanskiktet främst) behöver man inte fästa större vikt vid namnen. Slutligen fanns alltså 3st stekpannor att välja bland, Demeyere Atlantis, Zwilling Sensation och De Buyer Affinity. Demeyeren har en 7-lagers uppbyggnad, Zwillingen har 5-lager och De Buyern torde ha 3-lager. Prisskillnaden är enorm från återförsäljare till återförsäljare och efter en del snokande fann jag slutligen en återförsäljare som erbjöd erbjudanden på alla tre. Prisskillnaden var minimal. Skillnaden mellan De Buyeren och Zwillingen var 200 SEK/21,5€ och mellan Zwillingen och Demeyeren ytterligare 200 SEK/21,5€. Valet var alltså en 3-lagers stekpanna för 400 SEK/43€ mindre än en 7-lagers. Efter många svettiga timmars bollande med mitt problem kom jag fram till att detta troligen blir min sista stekpanna, så då är det definitivt värt att investera i bästa möjliga kvalitet.

Nu är jag alltså ägare till min egen 7-lagers stekpanna, min egen Demeyere. Vad är då första intrycket? Gedigen kvalitet, tjocka väggar i såväl stekpanna som saucieren. För mig är utformningen bekväm, men om du har mindre händer eller inte känner dig bekväm med tunga föremål på spishällen är Demeyere Atlantis inget för dig. Detta gäller för både saucieren och stekpannan. Jag hade först tänkt införskaffa den större modellens saucier (24cm i diameter) men efter att ha hittat en återförsäljare och fått chansen att fysiskt hantera saucieren kom jag på bättre tankar. Det blev en modell mindre istället och uppriktigt sagt tror jag att jag borde ha valt ännu en mindre modell (22cm men borde ha valt 20cm i diameter).

Eftersom det kommer kräva betydligt fler tester och mer användning före jag kan ge ett rättvist utlåtande av dessa ypperliga Belgiska mästerverk tänker jag avsluta med dessa ord – fick jag göra om det skulle jag göra precis samma val!

Vilken skönhet! Vilken design!

Låt oss se hur länge den lystern håller i sig utan större ansträngningar!

Uppdatering 3.10.2016

Efter dryga 4 månaders användning får jag tillstå att jag fortfarande är nöjd med inköpet. Men! kanterna på stekpannan är något höga vid stekning av exempelvis ägg och andra stekningar där du verkligen behöver jobba med stekspaden. Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, var sak har sitt användningsområde. Jag äger nu 5 st. stekpannor, 2 gjutjärn, 2 kolstål och en i rostfritt. Min rostfria skönhet som glimrar som platina i solens sken lämpar sig bäst för såser och rätter du vill dränka i tomatbaserade såser (köttbullar i marinara exempelvis). Mellan kolstålet och gjutjärnet är det relativt jämt skägg vid stekning av ägg och biffar. Men! min större gjutjärnsstekpanna av märket Skeppshult har fått sig inte en utan 5 omgångar med sandpapper och diverse andra slipmedium - varför? Nytillverkade gjutjärnskastruller och stekpannor får sällan (läs generellt sett aldrig) den sista slipningen som hörde till tillverkningsprocessen under tidigare år. Varför? kostnadseffektivitet, jag har även läst att producenterna argumenterar att de nya tillverkningsmetoderna producerar en betydligt bättre slutprodukt och slipningen har därför blivit överflödig. Min lilla gjutjärnshjälte var dock knottrigare än ansiktet på en fjortis och ingen mängd inbränt fett kunde få den ytan jämn. I bjärt kontrast till detta kunde mina De Buyer kolståls pannor användas redan efter några få inbränningar. Betyder detta att detta järnstycke fungerar smärtfritt? Nej, jag har bränt om ytan ett 20 tal gånger. Dels för att jag ständigt jagar den perfekta lystern i min järnjungfru men dels för att jag gjorde några tabbar med tomatsås.

Glansen i mitt äldsta gjutjärn beror dels på in stekning men även finishen 

Tillbaka till Demeyeren, den har en härlig tyngd - vilket betyder att om du känner dig svag i nyporna är detta inte stekpannan för dig. Värmefördelningen är löjligt god - jag har alltså bränt mig på kanterna otaliga gånger. Designen är vågad - missförstå mig inte, jag tycker om designen men den är inte lämplig i ett mindre kök (den tar upp en hel del plats i köksskåpet). Hur står det då till med saucieren? En fantastisk produkt även denna! Det finns dock ett litet problem, jag i min enfald läste en amerikansk recension om storleken på sagda produkt där en icke namngiven amerikansk tös hävdade att du aldrig kan äga en FÖR stor saucier. Jag vill påstå att 3liter är en rätt tilltagen storlek om man exempelvis tänker koka knäck för de närmaste sörjande eller vill tillreda lite sås till fredagsbiffen. Problemet är nämligen samma här som för stekpannan, den blir relativt tung. Jag har redan övervägt att införskaffa mig en till saucier i mindre storlek. Men det inköpet får bero för tillfället.