Home made vs. store bought - Ginger ale

Jag dricker sällan läsk, jag tycker inte om läsk och jag köper läsk enbart om ett recept kräver (ex. cola till carnitas). Varför jag inte gillar läsk är den höga mängden socker alt. sötningsmedel, den kemiska smaken och vetskapen att sockerhalten kommer göra mig hyperaktiv i timmar framöver. Hemmagjorda drycker är ett helt annat kapitel. Jag gillar mjöd och glögg samtidigt som jag hyser planer på att någon dag brygga min egen öl. Men fram till den dagen får jag klara mig med mina andra små projekt och de räcker gott.

Jag tänker inte hymla med att jag gillar smaken av kommersiellt tillverkad Ginger Ale, men jag är samtidigt sugen på att testa skillnaderna mellan den kommersiella versionen och den hemgjorda. Utöver detta gillar jag smaken av ingefära, jag gillar fräschheten och förmågan att snabbstarta smaklökarna. Att ingefära sägs ha många hälsofrämjande egenskaper (även om de i detta recept överskuggas av sockermängden) är givetvis en fördel. Även om alla dessa själ väger tungt bleknar de i jämförelse över min iver att framställa en dryck med naturligt bubbel (genom användandet av jäst).

Ivrig som Tommy och Annika i karamellbutiken skred jag till verket! Den käre Alton fick åter visa vägen!

GINGER ALE by Alton Brown (http://www.foodnetwork.com/recipes/alton-brown/ginger-ale-recipe.html)
Ingredienser

• 45 g ingefära (riven)
• 170 g socker
• 1,8 lit vatten
• 1/8 tsk torrjäst
• 2 msk citronsaft

Instruktioner

1. Blanda ingefäran, socker och 1,2 dl vatten i en kastrull
2. Värm tills sockret lösts upp i vattnet
3. Ta av värmen och låt dra i 1 h
4. Sila sirapen
5. Blanda ner resterande vatten (ljummet) och citronsaften
6. Tillsätt jästen och häll upp på flaska (helst plast för att undvika exploderande glasflaskor)
7. Låt stå dra i 48 h i rumstemperatur
8. Smaka av och förvara i kylskåpet

Notera - Genom att förvara drycken i kylen avstannar jästens verksamhet och vidare alkoholkonvertering saktas ner. Lätta på trycket i flaskorna från dag till dag.

Utlåtande; 8/10 - Jag följde inte ens receptet och det blev kalasgott! En höjdare! Fräsch med lite bett i och lite lätt bubbel. Betydligt fräschare än den kommersiella versionen och enkel att göra - jag är konverterad!

Homemade vs. store-bought - Lemon curd vs. Orange curd/Lemon curd

Hur kan man jämföra citron och apelsin mot varann? Min stötesten gäller främst konsistensen, givetvis tänker jag inte bortse från smaken men konsistensen var det som fick mig att ilsket slänga ihop en apelsin curd mitt under en annars lugn söndagsförmiddag. För att under måndag eftermiddag slänga ihop ytterligare en citron curd.

Vad är då mitt problem med den köpta produkten? Låt oss analysera produkten. Lemon curd i sin renaste form innehåller följande ingredienser. Citronsaft (och skalet om man så behagar), socker, äggulor (vitan kan även den medverka), salt och smör. Därför blev jag mäkta förvånad när min köpa lemon curd betedde sig mer som spackel än som en lös pudding. Smaken skall vara den av kraftiga citrustoner med en mjukhet som bara smör kan ge. Mitt införskaffade spackel hade en oförklarlig torr smak, en grynighet och innehöll margarin. Åter hade jag fallit för en inbjudande förpackning som lovade mer än den levererade.

Till vänster min lena fina pösiga citron curd, till höger något annat. Notera konsistensen, här försökte jag bre ut curden med baksidan av en sked för att uppnå ett mer fotogeniskt resultat men det gick inte vägen.

Den införskaffa citron curden - Robertsons

Utlåtande; 0/10 - Fel konsistens, fel smak, fel fett. Fel helt enkelt. Inget jag tänker köpa fler burkar av, kanske kan jag använda resterande mängd som vaselin vid någon passande längre cykeltur.

Hur gör du din egen citron eller apelsin curd?

ORANGE CURD by INA GARTEN (http://www.foodnetwork.com/recipes/ina-garten/orange-curd-recipe.html)
Ingredienser

• 4 apelsiner (skal)
• 1,2 dl apelsinsaft (färskpressad)
• 3,6 dl socker
• 115 g smör (osaltat)
• 4 ägg
• 1/8 tsk salt

Instruktioner

1. Vispa smöret luftigt och vitt
2. Tillsätt sockret och skalet
3. Vispa pösigt
4. Tillsätt äggen (1 i taget)
5. Tillsätt saften, vispa till homogen massa
6. Hetta över vattenbad tills krämen tjocknat
7. Slå över i burkar och låt svalna

Utlåtande; 8/10 - Det finns bättre recept, men jämförelsen med den köpta varianten är tämligen tydlig. Notera att man kan använda pudersocker istället för strösockret (gå då istället efter vikt 300g) och man kan med fördel hoppa över citrusskalet. Känner du för lime, citron, grapefrukt eller en salig blandning där emellan kan apelsinsaften bytas ut mot annan färskpressad saft. Råkar dina apelsiner vara omåttligt söta kan du med fördel använda dig av en skvätt citron eller lime för att vrida ner volymen på sötman något (sockermängden måste förbli konstant eftersom sockret fungerar som motvikt för att äggproteinet inte skall koagulera)

En smörstekt bit bröd med en rejäl klick apelsin curd. Inte dumt, inte dumt alls!

Alkoholfritt öl med citrustoner - Clausthaler Lemon non-alcoholic shandy

Jag har druckit radler tidigare, men inte shandy. De radler varianter jag har prövat har samtliga haft citrussmaker, har innehållit alkohol och även om citrussmaken har varit påtaglig har fortfarande smaken av öl funnits i där bakgrunden. Förstå mig rätt, jag tycker om läskande blaskiga drycker, men sötman får inte vara överväldigande. Jag gillar tanken på att kunna dricka en öl utan alkohol med toner av citron. Jag är kort sagt för idén, nu över till verkligheten.

Utlåtande; 1/10 - Nej. Jag köper idén med blandningen men här känner jag inte av ölen överhuvudtaget. Ingen fara i sig, men om jag köper kaffe och det inte smakar kaffe utan te - då blir jag lite fundersam. Tanken på en alkoholfri öl skall väl vara att dämpa suget på en öl, inte få dig att tänka på läsk? Nej, detta är inget för mig.

Att denna öl som inte smakar öl kommer från ölens sista utpost Tyskland är onekligen ett slag under bältet!

Willy Wonka hade sin chokladfabrik men jag har min Wilfa ICM-C15

Ibland får en handling oväntade konsekvenser, inköpet av en glassmaskin var en sådan händelse för mig. Jag hade tidigare endast gjort några enklare recept utan någon form av glassmaskin och resultatet blev alltid det samma. En hopplöst stelfrusen massa som lättare kunde portioneras med stämjärn och hammare än med glasskopa. Svaret var enkelt, införskaffa en glassmaskin. Jag förkovrade mig i information om de olika typerna av glassmaskin och snart stod slutsatsen klar. Om du som jag har en tendens att drabbas av ett oresonligt glassbehov som inte tål en väntetid på över 12 timmar då behöver du en glassmaskin med inbyggd kompressor. Efter att ha snokat runt på nätet fann jag två modeller (jag införskaffade min glassmaskin redan 2012 och då var utbudet väldigt begränsat i prisklassen 0-250€ (0-2490 kronor)). En av märket Unold och en av märket Wilfa. Wilfans rostfria chassi och konstruktionen som helhet tilltalade mig och därför valde jag den.

Den glänser i solen, om solen ligger på. Den är kanske rostfri men för mig är den guld värd!

Förberedelserna inför användningen av en glassmaskin med eller utan kompressor är densamma. Smeten bör vara kyld i bägge fallen, dels för att uppnå ett krämigare slutresultat men även för att kylningseffekten i den kompressorlösa varianten inte skall försämras. Före införskaffandet av min Wilfa försökte jag desperat hitta produkttester men produkten var relativt ny och inga tester fanns. Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag kanske funderat en extra gång.

Utlåtande; 8/10 - I fråga om slutresultat har min Wilfa aldrig svikit mig. Gör man förberedelserna rätt kommer slutprodukten att bli bra. Vad som är mindre bra är den lilla tillverkningsvolymen, tidsanvändningen och ljudnivån. Med den inbyggda kompressorn är den givetvis snabbare än en kompressorlös variant och den presterar konsekvent den önskade slutprodukten. Men 30-60 minuter (beroende på hur väl du kylt ner smeten) är fortfarande en relativt lång tid. Men tiden är endast en bagatell jämfört med ljudnivån. Jag stänger in min Wilfa i ett annat rum för att slippa lyssna till den (du kan inte tänka över maskinen för då riskerar du att kompressorn blir överhettad). Om jag fick välja skulle jag upprepa investeringen - ja! Jag har ätit baconglass, sorbet på gurka och en hel rad olika glassorter och sorbeter som de flesta aldrig ens sett eller smakat. Priceless!

Jag är fullt medveten att lönsamhetskalkylen är något mindre uppiggande (kostnaden för 1 liter kvalitativ vanilj glass ca. 3-4€, vilket ger en mellanskillnad till gourmé glassen på ca. 1-2€ vilket ger en avbetalningsperiod på ca. 100-200 liter glass före du "tjänat" in din glassmaskin) men livet är mer än siffror. När du ser ansiktet lysas upp av skräckblandad förtjusning är 200€ inget att tjafsa om.

ETI Thermapen - When celcius is the thing you crave the most

Så jag beställde en Thermapen från ETI (inte olikt Thermoworks - http://blog2.thermoworks.com/2016/02/thermoworks-eti-ltd/). Jag har suktat efter en thermapen några år redan, jag har sen tidigare en "probe" termometer av märket AEG men eftersom den kostade under 20€ (ca. 200kr) skulle jag inte satsa pengar på tillförlitligheten. Därför köpte jag slutligen en Thermapen.

Varför inte Thermapen 4:an med "backlight" och ännu snabbare avläsning? För att den kostade ungefärligen 150€ (1500kr) och även om "backlight" hade varit trevligt fick det bli instegsmodellen i det här skedet. Varför teletubbie färgen? En färgklick piggar upp.

Bra förpackning

Måtten är väl tilltagna och den sitter bra i handen

Siffrorna syns bra, även om jag kan förstå argumentet med "backlight"

Utlåtande; 8/10 - Givetvis finns det utrymme för förbättring men allt igenom en solid liten mätare som ger ett kvalitativt intryck och reagerar snabbt. Ångrar jag köpet? Nej.

Flame on - att karmelisera eller förkolna det är frågan

Min lilla hjälpreda kommer inte från någon köksbutik utan den lokala järnhandeln i den staden jag befann mig i när jag behövde lite hjälp med att bränna av toppen på mina tilltänkta Crème Brûlée
puddingar.

Som synes är detta en gasbrännare från Iroda PT-200 vilken kan fyllas på med en normal gasflaska, har ställbar låga och inbyggd tändning. Den kostade mig dryga 25€ eller 240 kronor.

Notera den greppvänliga utformningen och avsaknaden från designelement - därför hör den hemma hos järnhandeln 

Av förpackningen framgår klart och tydligt de olika användningsområdena för en dylik apparat

Den lägsta av bilderna visualiserar hur påfyllningen av gas utförs

Utvärderande; 2/10 - Ett bottennapp. Den fungerar, det syns klart och tydligen en låga. Men metallen vid munstycket blir fruktansvärt varm och påfyllningen av gasen är allt annat än ett smärtfritt kapitel. Rusa nu inte iväg och köp en snarlik produkt ur valfri köksavdelning, då kommer även du stöta på samma problem som jag har stött på. Det största problemet med en dylik butan brännare är nämligen enligt min uppfattning en för låg hetta (enligt förpackningen producerar min ca. 1300 grader Celsius). Det är svårt att få till en kontrollerad hetta om du blir tvungen att hålla brännaren ett fåtal centimeter ifrån sockret för att få till karamellen. Jag skulle snarare rekommendera att köpa något ännu kraftigare. Då kan du utöka användningsområdet till att bränna av toppen på en Sous Vide tillgjord stek eller bara bättra på kanterna på din hipsterpizza. Fördelen med de större utförandena är även att de oftast kommer med en extern gasbehållare, vilket underlättar bytet (givetvis kommer kostnaden för påfyllningen bli dyrare, därför är ett så brett användningsområde som möjligt att föredra).

För att bättre visualisera vilken typ av brännare jag skulle rekommendera kan jag bifoga ett riktgivande exempel, jag bryr mig verkligen inte var ni hittar Ert exempel. (http://www.jula.se/catalog/verktyg-och-maskiner/svets-och-lod/lod/gasdrivna-lodverktyg/mixgasbrannare-218540/)

Jag kommer givetvis införskaffa en ny brännare när jag får tid över att besöka en passande järnhandel. Uppdatering kommer.

A Backyard Brew, Bomble Bee 17 - värt besväret?

Först några klargörande kommentarer kring min konsumtion av öl och mina preferenser gällande denna dryck. Jag dricker öl väldigt sällan, jag tycker inte att öl tar sig särskilt bra med mat (med undantag för het indisk mat i goda vänners lag) så när jag väl knäcker en öl är det oftast med avsikten att njuta av drycken. Jag tycker därför om att pröva olika bryggerier, olika slags sorters öl och öl ur olika prisklasser. Mina favoriter när det kommer till öl har ingen gemensam nämnare men generellt tycker jag om stout, ale, IPA och mexikansk lager. Nu till det kontroversiella, jag gillar inte blaskig öl – nu sitter någon öl fixerad hipster där och myser över detta lilla nummer. Men faktum är att jag gillar mexikanska blaskiga lagers av en helt annan orsak än den som får mig att gilla en riktigt mörk stout. Jag gillar den läskande effekten, jag gillar fräschheten – för hur man än vrider och vänder på saken är man inte precis fräsch och fin efter två guinness (hur goda de än må vara).

Över till vår lilla vän humlan. Flaskan är i plast, vilket skriker hipstermustasch och hela det köret. Fine, jag får väl lätta på min trångsynthet ibland och varför inte en dag som denna. Kanske jag gör min egen lilla ale en vacker dag. Nåväl, etiketten och namnet får mig osökt att tänka på honung. Vilket får mig att tänka på smaksatt öl, av vilka jag aldrig stött på en god variant. Jag har prövat körsbärs öl, honungs öl, banan öl, choklad stout och öl med smak av ingefära. Honungs öl, men varför ge sig ner på samma gamla gata? För ibland är det rätt skönt att ha fel.

Utlåtande, 5/10 – Jag hade förväntningar på honungstoner, men nej. På flaskan står det att läsa att detta är en pilsner bryggd på humle, jäst och vatten (tycker mig ha hört det förut någonstans. I rättvisans namn står inget om jäst men jag tänker dra den detaljen ur hatten). Det står även att läsa att denna pilsner innehåller kornmalt, skall serveras iskall och har blommiga toner. Om ölen skall serveras iskall kommer du väl inte känna så många olika smaknyanser? men vad vet jag, jag har inga hipsterhängslen. Vad gäller de blommiga tonerna har du nog bättre lycka om du prövar valfri veteöl (där finns citrus, blommor och hela det köret). Men varför mitten av gatan? För denna öl hade inget speciellt att bidra med, den kostade några knappar mer och som pricken på i ’et kom produkten förpackad i plast. Ingen större grej men ibland är det de små detaljerna, det kalla glaset och den ensamma droppen kondens som rinner ner för halsen. 

Fin etikett får man väl säga

Naniwa 12000# waterstone - vem kan slipa förutan sten? Inte gammal sten som helst utan en riktigt fin en!

Först bör vi börja med några konstateranden. Jag äger redan 3 dubbelsidiga stenar. 240/800 grit, 2000/5000 grit och 3000/8000 grit samtliga av märket attack (givetvis en skamlös kopia av något annat asiatiskt märke men eftersom min plånbok och jag hade haft en allvarlig diskussion om vardagslyxen i att införskaffa stenar av mer kända märken (shapton, wusthof och kyrocera) och hur dessa skulle ha kostat mig ca. 2,5 gånger så mycket så köpte jag mig några kopior. Dyrare i långa loppet? Ja. Dubbelsidiga stenar, värda att investera i? Nej. Du listar en massa olika grit storlekar, behöver man alla? Nej. Jag är ingen expert i området knivslipning, men följande råd är baserade på min egen användning av vatten slipstenar och mer än så kan du knappast begära.

Vilka stenar du kommer behöva är givetvis beroende av vilka arbeten du tänker utföra med dina stenar. Har du knivar som har avbrutna spetsar eller hack i eggen behöver du en grövre sten (något mellan 240-800 grit) för att snabbt kunna avlägsna material och forma en ny egg/spets. Du kan givetvis använda dig av en något finare sten (ca. 1000-3000 grit) men det kommer resultera i att du sitter längre framför stenen och nöter ner eggen i en försiktigare takt. Personligen anser jag att du behöver en mellangrov sten med grit storlek 2000-5000. Detta för att jämna ut eggen något inför din sista och finaste sten. Är inte en 8000 grits sten tillräckligt fin? Jo, men mycket vill ha mer och jag ville införskaffa en sten av högre kvalitet för att uppnå finare resultat. Utöver detta behövde jag en sten för att kunna upprätthålla eggen på min rakkniv och den bör helst inte slipas på allt för grova grit storlekar om jag hade tänkt kunna använda den under en längre tid (ca. 1 livstid). En högre grit storlek på din finaste sten kommer minska avståndet från sten till strigel (för du tänkte väl inte hoppa över den biten? Bra, tänkte väl det!). Ett varningens finger, min 8000 grits sten behöver inte ”rensas” (att putsa slipstenen med en ”dressing stone” för att avlägsna metallrester från vatten slipstenens yta så att stenen återfår bettet) under användning. Det gäller inte för min 12000 sten. Har du väldigt stora kast i grit storlekar mellan dina stenar kan det vara värt investeringen i en dressing stone men det är upp till dig.

Bör du införskaffa en 12000 grits Naniwa sten (vilken enligt Internettrollen motsvara en 16000 grit Shapton btw), ja. Men så enkelt är svaret inte. För att få en riktigt vass egg behöver du fortfarande en strigel (gör som mig och köp dig en bit vegetabiliskt behandlat läder – placera lädret på ett platt underlag och börja stroppa dina knivar). Tycker du att en Naniwa sten inte passar in i dina ekonomiska kalkyler, välj då att köpa två bitar läder (läs mitt inlägg om striglar för mer info om dimensioner) och införskaffa lite strigel pasta som motsvarar din önskade grit storlek. En tub/burk strigel pasta kostar dig 5-15 pund från Ebay.co.uk och det finns mängder att välja bland. Behandla den ena strigeln med strigel pastan och behåll den andra obehandlad. Använd den behandlade strigeln precis likt en normal strigel men avsluta på den obehandlade. Om du försöker använda strigeln på samma sätt som en slipsten kommer du endast skära sönder din strigel. En obehandlad strigel skall enligt internettrollen motsvara en ca. 40000 grit sten, vilket i sig är oväsentligt eftersom den används för att ”räta ut eggen” och förvandla eggen från vass till rakbladsvass.

Utvärdering; 8/10 – Jag hade förväntat mig en mer förfinad egg redan efter användandet av stenen. Jag hade även förväntat mig ett gummiunderlag för stenen. Även om eggen blev vass efter att ha använt stenen hade den fortfarande en viss råhet kvar som endast strigeln kunde avlägsna. Efter strigeln blev dock samtliga knivar som förbytta. Även min totalt värdelösa filékniv utan specifikt märke kunde avlägsna håret från underarmen utan minsta motstånd (jag är fullt medveten om att detta inte kräver en riktigt vass kniv, men det duger för mina ändamål – jag är alla fall förberedd på tomater med skäggväxt).

Förpackningen

Verkligen minimalistisk förpackning

Storleksjämförelse mot en av mina tidigare införskaffade stenar

Australiensiskt rött - husvagnsentusiastens dröm?

Först behöver vi göra några konstateranden. Jag gillar kraftiga viner, jag gillar tanniner och jag dricker sällan mer än två glas (6cl/st). Jag gillar inte blaskighet, sötma eller okontrollerad syrlighet (vad menar jag med detta? Om vinet har ett bett likt en vinäger men inte skänker svalget någon ro – då är det inget vin för mig). Jag är absolut ingen vinsnobb och jag går nästan uteslutande på känsla vid inhandlande av viner.

Vad har vi då här. Caravan -  tydligen en Durif (även känd som Petite Sirah – ja, lag läste rakt av etiketten) druva av relativt ung årgång. Glasflaska och skruvkork, glasflaskan gillar jag och skruvkorken gör livet lättare. Vill jag dock ha ”the full experience” köper jag flaskor med naturkork. Varför? För att det är något alldeles extra med att dra korken ur en butelj. Ljudet, lukten och ploppet - det är rent av magiskt!

Utlåtandet; 7/10 - En medelmåtta. Förstå mig rätt, jag kan definitivt tänka mig att dricka ett glas till om jag stöter på den fler gånger, men någon sensation och aha-upplevelse var det definitivt inte tal om. Prislappen (under 100 kronor/10 euro) är godtagbar även den, inget kap men ingen plånboks rånare heller.

Sandwish spread - Argeta Tonfisk/Kyckling

Såg några trevliga burkar i butiken och tänkte i mitt stilla sinne hur fel kan de gå? För mina ögon såg jag mig som alltid sittandes i en öronlappsfåtölj (även om jag inte äger någon) sugandes på en kopp te (fast jag föredrar kaffe) med ett par hänförande triangelbröd fint upplagda på ett fat vid min högra sida. Jag såg mig breda en len och fin massa, något i stil med leverkorv. Vad som mötte mig när jag faktiskt öppnade burkarna hade den visuella karaktären av leverkorv men lenheten fanns inte där.

Utlåtande; 5/10 - Något sträv, fadd och intetsägande i smaken. Jag kommer inte att köpa produkten igen. Hade jag någon favorit? Nej, båda smakerna har sina tillkortakommanden (främst den oförklarliga grynigheten och strävheten).

Paket i juni, tillökningen är här! Demeyere kokkärl!

Givetvis syftar jag till en tillökning av köksutrustningen och nu slår jag på stora trumman! En köksassistent? Nej! En matberedare? Nej! En espressomaskin? Nej! Nya kokkärl? JA!

Till saken hör att detta blir min 6’e stekpanna och min första saucier. 6’e!? Jo, jag köpte fel storlek när jag köpte mina första De Buyer kolstålspannor, när jag rådfrågade min lilla far uttryckte han sitt missnöje över att hans trogna gjutjärnsstekpanna alltid är för liten oavsett jobbet. Därför köpte jag 1 stekpanna och en grillpanna med en diameter på 32 cm. Hade jag haft gas hade livet lekt – nu hade jag och har fortfarande en ”normal” häll (ingen induktion) så jag har fortfarande inte sett ljuset (det kulinariska ljuset). Efter detta köpte jag en mindre De Buyer (26cm i diameter) och sen har jag fått mig tilldelat 2 gjutjärnspannor genom åren (en Skeppshult 26cm och en gammal Rosenlew 23cm). Men varför då en till? Jo, jag ville ha en högkvalitativ rostfri stekpanna, en stekpanna som kan bryna en biff och stå pall för en sås (även om den innehåller syrliga komponenter). Högkvalitativ? En stekpanna utan ”diskbotten” och med minst 3-lager av material i konstruktionen.

Vilka var då kandidaterna? Det finns givetvis många märken att välja mellan men för mig stod valet mellan All-Clad, Cuisinart, Le Creuset, Zwilling, De Buyer, G.R.Y.M, Mauviel och Demeyere. Det finns säkerligen flera märken att frossa i men för mig stod det mellan dessa.

Även om All-Clad’en säkerligen hade levererat i kvalitet och övriga aspekter (snabbheten och jämnheten i värmedistributionen från spishällen samt design) fanns ingen leverantör och försändelser från USA tenderar att bli svinaktigt dyra.

Stekpannan från G.R.Y.M och Le Creuset hade jag möjlighet att personligen inspektera och blev föga imponerad. Personligen ogillar jag Le Creusetens design på locken och vad gäller G.R.Y.M stekpannan är specifikationerna på uppbyggnaden svåra att hitta (vilket får mig att tro att de döljer något). Le Creuseten hade även fått några negativa utlåtanden på webben, vilket jag tolkade som ett dåligt omen.

Mauviels är ett välkänt märke med uttalat bra kvalitet. Lovorden till Mauviel gäller främst deras kopparstekpannor och även om flera källor prisar kopparkärlens värmefördelning ville jag inte ha en stekpanna som kräver den graden av omsorg för den blodiga prislappen. Men design och bristen på tillfredsställande erbjudanden fick mig slutligen att bortse från den Franska leverantören.

Kvar att välja bland fanns alltså Zwilling, De Buyer och Demeyere. Men eftersom Zwilling koncernen nuförtiden äger det Belgiska Demeyere och genom rationaliseringar har påbörjat tillverkning av identiska produkter (inom budget och mellanskiktet främst) behöver man inte fästa större vikt vid namnen. Slutligen fanns alltså 3st stekpannor att välja bland, Demeyere Atlantis, Zwilling Sensation och De Buyer Affinity. Demeyeren har en 7-lagers uppbyggnad, Zwillingen har 5-lager och De Buyern torde ha 3-lager. Prisskillnaden är enorm från återförsäljare till återförsäljare och efter en del snokande fann jag slutligen en återförsäljare som erbjöd erbjudanden på alla tre. Prisskillnaden var minimal. Skillnaden mellan De Buyeren och Zwillingen var 200 SEK/21,5€ och mellan Zwillingen och Demeyeren ytterligare 200 SEK/21,5€. Valet var alltså en 3-lagers stekpanna för 400 SEK/43€ mindre än en 7-lagers. Efter många svettiga timmars bollande med mitt problem kom jag fram till att detta troligen blir min sista stekpanna, så då är det definitivt värt att investera i bästa möjliga kvalitet.

Nu är jag alltså ägare till min egen 7-lagers stekpanna, min egen Demeyere. Vad är då första intrycket? Gedigen kvalitet, tjocka väggar i såväl stekpanna som saucieren. För mig är utformningen bekväm, men om du har mindre händer eller inte känner dig bekväm med tunga föremål på spishällen är Demeyere Atlantis inget för dig. Detta gäller för både saucieren och stekpannan. Jag hade först tänkt införskaffa den större modellens saucier (24cm i diameter) men efter att ha hittat en återförsäljare och fått chansen att fysiskt hantera saucieren kom jag på bättre tankar. Det blev en modell mindre istället och uppriktigt sagt tror jag att jag borde ha valt ännu en mindre modell (22cm men borde ha valt 20cm i diameter).

Eftersom det kommer kräva betydligt fler tester och mer användning före jag kan ge ett rättvist utlåtande av dessa ypperliga Belgiska mästerverk tänker jag avsluta med dessa ord – fick jag göra om det skulle jag göra precis samma val!

Vilken skönhet! Vilken design!

Låt oss se hur länge den lystern håller i sig utan större ansträngningar!

Uppdatering 3.10.2016

Efter dryga 4 månaders användning får jag tillstå att jag fortfarande är nöjd med inköpet. Men! kanterna på stekpannan är något höga vid stekning av exempelvis ägg och andra stekningar där du verkligen behöver jobba med stekspaden. Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, var sak har sitt användningsområde. Jag äger nu 5 st. stekpannor, 2 gjutjärn, 2 kolstål och en i rostfritt. Min rostfria skönhet som glimrar som platina i solens sken lämpar sig bäst för såser och rätter du vill dränka i tomatbaserade såser (köttbullar i marinara exempelvis). Mellan kolstålet och gjutjärnet är det relativt jämt skägg vid stekning av ägg och biffar. Men! min större gjutjärnsstekpanna av märket Skeppshult har fått sig inte en utan 5 omgångar med sandpapper och diverse andra slipmedium - varför? Nytillverkade gjutjärnskastruller och stekpannor får sällan (läs generellt sett aldrig) den sista slipningen som hörde till tillverkningsprocessen under tidigare år. Varför? kostnadseffektivitet, jag har även läst att producenterna argumenterar att de nya tillverkningsmetoderna producerar en betydligt bättre slutprodukt och slipningen har därför blivit överflödig. Min lilla gjutjärnshjälte var dock knottrigare än ansiktet på en fjortis och ingen mängd inbränt fett kunde få den ytan jämn. I bjärt kontrast till detta kunde mina De Buyer kolståls pannor användas redan efter några få inbränningar. Betyder detta att detta järnstycke fungerar smärtfritt? Nej, jag har bränt om ytan ett 20 tal gånger. Dels för att jag ständigt jagar den perfekta lystern i min järnjungfru men dels för att jag gjorde några tabbar med tomatsås.

Glansen i mitt äldsta gjutjärn beror dels på in stekning men även finishen 

Tillbaka till Demeyeren, den har en härlig tyngd - vilket betyder att om du känner dig svag i nyporna är detta inte stekpannan för dig. Värmefördelningen är löjligt god - jag har alltså bränt mig på kanterna otaliga gånger. Designen är vågad - missförstå mig inte, jag tycker om designen men den är inte lämplig i ett mindre kök (den tar upp en hel del plats i köksskåpet). Hur står det då till med saucieren? En fantastisk produkt även denna! Det finns dock ett litet problem, jag i min enfald läste en amerikansk recension om storleken på sagda produkt där en icke namngiven amerikansk tös hävdade att du aldrig kan äga en FÖR stor saucier. Jag vill påstå att 3liter är en rätt tilltagen storlek om man exempelvis tänker koka knäck för de närmaste sörjande eller vill tillreda lite sås till fredagsbiffen. Problemet är nämligen samma här som för stekpannan, den blir relativt tung. Jag har redan övervägt att införskaffa mig en till saucier i mindre storlek. Men det inköpet får bero för tillfället.



Ayran - turkisk yoghurtdryck perfekt för varma dagar

Vad är Ayran? Salt, yoghurt, vatten och is. Före du försöker förstå varför detta fungerar skall jag förklara hur jag gick tillväga. Jag har gjort denna dryck tidigare, med mindre lyckat resultat. Därför blev jag lätt exalterad när jag strosandes i min lokala matbutik fick syn på den färdiga produkten. Väl införskaffad var jag givetvis tvungen att ställa mig två frågor – är den god? kan jag göra en bättre själv?

Den införskaffade produkten, märket Larsa (finns fler att välja mellan)

 

Utlåtande; 4/10 – Överväldigande sälta och slemmig konsistens

Hemmagjord Ayran (giverecipe.com)

Ingredienser

·         2,4dl yoghurt

·         0,6 dl vatten

·         salt

·         Ice (2-4 kuber)

Instruktioner

·         Mixa ihop

Utlåtande; 6/10 – Bättre än den köpta varianten. Varför? Den köpta produkten har en kusligt len eftersmak, innehåller en hel rad med konstiga förkortningar och är väldigt salt i smaken. Jo, för att fungera som läskande skall drycken vara salt, men för min smak fanns det en för stark sälta i den köpta produkten. Men 6/10? Jag föredrar en mango lassi (Indisk yoghurtbaserad dryck), jag föredrar kaffe och jag föredrar definitivt kolsyrat vatten. Betyder det att du inte skall pröva? Absolut inte, den svalkar faktiskt riktigt skönt och lite mer mjölksyrebakterier mår vi alla gött av!
 

Ett nytt öltilltugg - nu med smak av fiskar och hav!

Är du precis som jag ingen större förespråkare av chips, nötter eller godis till fredagsmyset. Känner du att morots och gurkstavar med gräddfilsdipp är uttjatat. Gör som jag gjorde och köp dig en påse sjögräschips!


Utlåtande; 8/10 – Gillar du fisk och smaken av havet? Om inte kommer du troligen inte gilla detta heller, men om du likt jag gillar den svaga sälta och den fiska doften från havet tror jag du kommer gilla detta! Visst lite flottigt om fingrarna blir det, man luktar lite konstigt om fingrarna och andedräkten får sig en törn – men chips har samma effekt.

Såhär såg påsen ut idag - hittar jag fler märken testar jag kanske dem också!

 

Slutfilat på raspen nu går vi över till finare grejjer! Microplane

Mången dessert recept innefattar citrusskal, mestadels för den aromatiska smaken. Det finns många sätt att få loss citrusskalet från frukten. Du kan använda ett traditionellt rivjärn, ett zestjärn eller ett fint rivjärn (det finns andra leverantörer än Microplane). Jag hade i min brådska att införskaffa ett dylikt redskap frångått min vanliga princip om grundligt insamlande av bakgrundsinformation och gått direkt till närmaste butik var jag snabbt fann ett redskap som innefattades av denna kategori. 

Väl hemma och i färd med att baka en simpel sockerkaka spetsad med citrus och en gnutta trippel sec fann jag dock att min zester även om den gjorde ett fullgott jobb, lämnade bitarna lite väl grova. Om man tänker använda citrusskal i en dessert torde tanken bakom vara att den främst skall skänka smak, inte skänka kontrast och tuggmotstånd. 

Därför införskaffade jag nu en äkta Microplane, skillnaden är synlig redan vid första ögonkast. Vilket jag med all sannolikhet hade sett om jag gjort bakgrundsinformationschecken. 
 

Till vänster ser ni mitt HeiRol rasp och till höger min Microplane

En tydlig skillnad i tandhöjd och täthet kan skönjas av bilden.

Utlåtande; 9/10 - Bra bett och en väldigt fin slutprodukt. prövade riva lite vitlök och skillnaden mellan vitlök riven på ett traditionellt rivjärn, på raspen och på Microplanen är genast märkbar. Med detta sagt är HeiRol'en fullt användbar exempelvis till parmesanost och andra råvaror som inte kräver ett superfint slutresultat. Bettet i HeiRol'en är minst lika gott som i Microplanen, men eftersom jag inte hittat en finare variant av HeiRolen kan jag inte rekommendera den vid bakning. Varför då inte 10'an? Jo för om man så önskar få ett handtag till sin zester får man punga ut med några kronor till (behövs handtaget? inte för mig men andra kan ha andra preferenser). 
  

Allt var bättre förr! Tidens tand mal inte lika bra som min Alfa 8'a!

Ibland blir man lite förförd av en gammal film, ett minne från barndomen. Nu tänker jag givetvis på korvstoppandet från Emil i Lönneberga, specifikt på den fina Husqvarna (skulle jag gissa i alla fall) handvevade köttkvarnen! Därför beslöt jag mig för att hitta mig en pärla! En nytillverkning var inte aktuell p.g.a. bristen på kvalitet i de nytillverkade kvarnarna. Kan man se gjutfogen på utsidan vill jag inte ens tänka på felmarginalerna inne i kvarnen! Så en dag fann jag den! En Alfa 1 (8’an hänvisar till storleken på kvarnen) från Polen! Den hade en fin legering och var tät och fin. Så jag köpte den och begav mig hem!

Väl hemma diskade jag av kvarnen åtskilliga gånger och vässade bettet. En kvart senare hade kvarnen en fin lyster och betten hade åter lite riv.

Några veckor senare köpte jag hem lite griskött och styckade köttet i bitar och lät det åka in i kylen för att bli riktigt nedkylda inför malningen. Samtidigt lät jag hela köttkvarnen dimpa ner i frysen för att även den skulle bli riktigt kall (varför? kallt kött mals enklare). Väl avkylt tog jag fram ingredienserna och började mala. 5 minuter senare malde jag fortfarande! Vad jag vill säga med detta är att det tar tid att mala med en manuell köttkvarn. Hur romantiskt uppmålad bilden än må vara kommer det innebära svett och tandagnisslan före du har din färs färdigmalen! Blir den bättre än butiksköpt? Jo! Du vet vilka köttstycken som färsen innehåller och du kontrollerar fettmängden! Men om du tänker mala ner ett par rejäla köttstycken i året skulle jag rekommendera en motordriven variant. Om du likt min mor och far har möjligheten att införskaffa en gammal butikskvarn – go for it! Kräver den kraftström? Ännu bättre! Då står den garanterat pall även om du kör ner en hel gädda för att göra fiskbullar! Givetvis har jag även gjort fiskbullar med min manuella kvarn men även om det gick betydligt lättare än med grisköttet var det fortfarande en pärs! Låt oss summera, användbar men ack så arbetsdryg. Om du tänker mala själv, köp en begagnad eller ny motordriven kvarn. Sök efter en ordentligt tung pjäs i metall som inte börjar dansa över bordet genast du kopplar på strömmen. Den skall gå lätt att demontera, för varje gång du malt klart skall kvarnen rengöras - bakterier vill du inte ha i färsen!

Utlåtande; 5/10 – Den fungerar och den gör det den utger sig för att göra, men den tar tid att rengöra (det gör även en motordriven variant) och det är tidskrävande att mala ner större köttstycken. Allt under 1 kg går an, men över det kastar jag in handduken! Skulle jag köpa den igen om jag fick spola tillbaka bandet? Nej! Den duger gott som dekoration och visst när andan faller på är det roligt att få avreagera sig men någon höjdare är det inte! Framöver kanske jag gör ett DIY-projekt och försöker ge den lite mera "umpf" genom att applicera någon form av motor till ekvationen. Förstör inte den fina kvarnen tänker du, det finns hundratals där ute säger jag!

 

Update 19.3.2017 - Köpte nya hålskivor för att undvika en för mjäll färs 6mm och 8mm (funderar du på vilken storlek du behöver är svaret 6mm). Tänkte samtidigt förbättra på skärpan i knivarna och efter en konsultation med youtube fick jag det bekräftat. När förra gången försökte förbättra på kvarnens knivar gjorde jag endast halva jobbet. För att återfå skärpan i din kvarn skall du inte enbart vässa knivarna utan hålskivan också. Tanken bakom är ganska enkelt. Tidens tand gör att det uppstår ojämnheter i hålskivan vilket gör att knivarnas under sitt roterande inte får kontakt med hålskivan under malningen. För att åtgärda detta behöver du ett vattenfast sandpapper av 240-400 grovlek och ett jämt underlag (ex. en glasskiva). Måla ena sidan av hålskivan med svart tusch och börja slipa hålskivan. När all tusch är avlägsnad vet du att skivan är slät (vill du kontrollera resultatet, måla på mer tusch och upprepa).

6mm grov malning

En något grövre biff än det som får av den kommersiella varianten.

The "Villa" potatoe chipper - Från potatis till french fries på nolltid!

Ni bör kanske veta detta om mig, jag gillar inte french fries. Det är väl en kombination av flottyrkoket, smaken och faran denna tillredningsmetod bidrar med. Men när jag i godan ro spatserade runt i en second-hand affär och såg denna skönhet kunde jag inte låta bli.

Ta en god titt på den skönheten!
 

Vilken patina, vilken lyster, vilka kontraster mellan materialen och vilken utformning sen! 

Väl införskaffad ville jag ge lite mer bett i bladen på min lilla skönhet. Men där bet jag i sten, hur jag än försökte blev bladen inte vassare. Det var även stört omöjligt att hitta ett motsvarande bett som medelst lätt handgemäng skulle kunna byta plats med de befintliga bladen. Nåväl efter några timmars putsande och polerande var jag så färdig för jungfrufärden med potät klyven. Tyvärr vill jag påstå att konstruktionen snarare lämpar sig för väggmontering än en vertikal arbetsyta. Nåväl första potatisen in i pressen och… magplask! Den fungerade så dåligt att jag var tvungen att byta till kniv för att kunna avsluta jobbet.

Utlåtande; 0/10 – Som ett köksredskap är detta en fullständigt värdelös investering, som en prydnad helt fenomenal! Vad jag skulle passa mig för gällande likande produkter är att se till att bladen är utbytbara (antingen hela paketet eller enskilda blad) för att skära i potatis kommer i kombination med tidens tand ha en negativ effekt på bladens skärpa. P.g.a. den kompakta designen och eventuella materialbrister i dylika produkter är det heller inte möjligt att medelst våld och tandagnissel pressa igenom potäterna om bladen är slöa, hävstångseffekten blir för liten. Råkar du inte vara en french fries fanatiker (givetvis kan man tillreda kålrot, rova och sötpotatis på likande sätt, jag diskriminerar dig inte om du väljer att gå den vägen) kan detta tyckas en något onödig investering, för man kan faktiskt uppnå samma resultat med en vanlig kökskniv. Men om du tillhör skaran fanatiker skulle jag rekommendera en robust pjäs i metall, helst med lite tyngd och rejäla dimensioner. Var hittar du då en sådan pjäs – tänk storköksutrustning! Vad gäller mig och mina behov kommer detta förbli min enda pommes klyv för en tid framöver!
 

 

Peppar peppar! Zassenhaus Potsdam 40cm

Vad söker man i en bra pepparkvarn? Kvalitet, justeringsmöjligheter och design. Så nu passar det plötsligt med design? Pepparkvarnen kommer stå framme så det är ganska viktigt att du inte drabbas av lustar att gömma den när folk kommer över. Främst åsyftar jag dock att designen av kvarnen inte påverkar användbarheten. För mig är en pepparkvarn kurvig och gjord i trä. Finns det nackdelar i detta? Givetvis! En kvarn i trä ger mindre utrymme för förvaring av pepparn inne i kvarnen (därav storleken på kvarnen). 

Zassenhaus modernare kvarnar kommer alla med keramiskt mal verk, det är därför inget som hindrar dig från att införskaffa 2 stycken och använda 1 som saltkvarn. Precis som jag gjorde! Men! Före du införskaffar en saltkvarn kan du ha detta i åtanke. Smaken av salt förändras inte genom malning, endast grovleken förändras. Med andra ord kan du gott köpa dig ett saltkar eller 3 och förvara dina gourmet-, bord- och grov salter skilt för sig. Det keramiska malverket erbjuder 6 grovlekar att välja mellan och alla inställningar sker i underredet av kvarnen – enkelt och smärtfritt! Därför är risken att du under malningens gång i misstag justerar grovleken minimal. Påfyllningen är relativt enkel och ”skruven” som håller fast toppen skruvar heller inte upp sig själv hela tiden.

Det enda jag kan påpeka gällande kvarnarna är att slitytan mellan toppen och kvarnkroppen båda är målade. I en idealisk värd skulle dessa vara belagda med någon plast eller metall för att minska friktionen. I nuläget pulveriseras målfärgen vilken lätt avlägsnas med våt trasa vid påfyllning.

Utvärdering; 9/10 – Varför inte 10? Priset! Lyckligtvis gjorde jag min hemläxa och surfade runt länge och väl innan jag beställde varan. Efter att ha införskaffat produkten direkt från Tyskland sparade jag uppåt hälften av priset (jämfört med priserna på lokala webshoppar och lokala köksbutiker). Men för att vara en relativt enkel produkt har den fortfarande en relativt tung prislapp. Varför inte Peugeot, Le Creuset eller Ronnebruk? Jag ville ha en Zassenhaus!
 

Två identiska kvarnar, två olika innehåll!

Mal verket, 6-inställningar. 

Grovlek 1 - Superfin

Grovlek 2

Grovlek 3

Grovlek 4

Grovlek 5

Grovlek 6 - Extra grov

Jakten på den perfekta koppen! vänta.. Jakten på den perfekta vätskan som skall hamna i koppen! äsch! GOTT KAFFE! Sifonkokaren vs. Moccamaster vs. Mokka skruven vs. Franskpressen

Det finns en uppsjö kaffeapparater som alla lovar en perfekt kopp kaffe. Jag råkar gilla kaffe, eller gilla och gilla - jag älskar kaffe! Men vad behövs för en perfekt kopp kaffe? Bra bönor, bra vatten och en bra kokare! Vad gäller bönorna och vatten tänker jag endast säga detta. Bor du i norden och anser att ditt kranvatten inte smakar skumt är det troligen gott nog. Vad gäller bönorna är hela bönor som du mal själv bäst, färdigmalda bönor som malts vid närmaste kaffebutik under uppsikt av dig och transporterade hem i racerfart för att genast användas en nära tvåa och färdigmalet kaffe som förvarats i en tät vacuumförpackning och därefter i en tätslutande burk en avlägsen trea. Vad gäller valet av bönor är tumregeln att ljusare rostning ger högre koffein och mer nyanserad smak, mörkare bönor har lägre koffeinhalt men mera styrka i smaken.

Vad gäller själva brygg processen vill kaffebönorna bada i 92-96 gradigt vatten för att avge bästa smak. ”Det gyllene förhållandet” sägs ligga kring  5,75 gram kaffe för varje deciliter vatten (ex. http://explore.brainpickings.org/post/60175850901/the-golden-ratio-of-water-to-coffee-for-brewing) vilket jag har några synpunkter på senare i texten. Vad gäller byggtiden sägs den optimala bryggningscykeln ta 4-5 minuter och extraktionsprocenten bör inte överstiga ca. 65%, om extraktionsprocenten överskrider denna blir kaffet beskt.

För tillfället har jag i min ägo en Technivorm Moccamaster CD-011, en Bodum Chambord 8’a kopparen och en Bialetti (Mutter/Moccapot) 6-koppare. Fram tills ifjol ägde jag även en Bodum Santos sifonkokare. Om ni vet något om kaffekokare förstår ni att dessa skiljer sig från varandra, endast två av produkterna har en snarlik funktion (frånsett att alla framställer kaffedrycker). Låt mig först säga detta, jag gillar mitt kaffe svart och starkt. Jag gillar inte beskhet och brända aromer och blir jag tvungen att blanda något i kaffet väljer jag is och kondenserad mjölk. Vad i hel.. tänker du!? Det var en radikal vändning! Låt mig förklara, använder du din Bialetti (Mutter eller Moccapot) till det den är tänkt att användas till, nämligen att göra espresso kommer du bli besviken. Måhända är slutresultatet nära espresso men någon espresso är det inte. Men man kan använda produkten för att framställa en vietnamesisk kaffedryck! Du behöver is, starkt ”espresso” kaffe (traditionellt bryggd med vietnamesiskt kaffe och ett vietnamesiskt dropp filter) och sötad kondenserad mjölk. Personligen föredrar jag dessa förhållanden 2 delar kaffe, 1 del kondenserad mjölk och 3 delar is. Blanda ner den kondenserade mjölken i det svalnande kaffet och häll över isen. Servera genast! Blev den för söt? Dra ner på mängden kondenserad mjölk och låt svalna ytterligare!

Men kan man koka en hyfsad kopp i Bialettin? Jodå, en hyfsad Americano (1 shot "espresso" och resterande volym av koppen kokande vatten) men mycket mer än så använder jag den inte till. Förbereder du dig inför att dementera kan du lugna ner dig, espresso kräver tryck - bialettin levererar inte tryck i de mängder som krävs. Så du har sett andra apparater som förlitar sig på handkraft och manuella pressar? Har du läst recensionerna?

Nu kommer vi över till mitt nyförvärv för säsongen, en french press (Bodum Chambord)! Förväntningarna var skyhöga och är tyvärr tvungen att meddela att detta är en annan medelmåttig metod för att framställa kaffe. De angivna tiderna för extraktionen (2-4min) och mängden kaffe (7 gram per 1,25 dl vatten, ett förhållande på 16,95 till 1) ger en i mitt tycke vattnig brygd. Öka extraktionstiden då! Hjälper inte, då får du en besk kopp istället! Efter lite fifflande och fumlande fann jag att enda vägen fram var att dra på lite extra! 35g kaffe på 5 dl vatten (ett förhållande på 13,57 till 1) under en 4 minuters extraktionstid ger en hyfsad kopp kaffe. Men långt ifrån perfekt! Största problemet är svagheten och mängden partiklar i botten av muggen. Sen kan man diskutera storleksklassningen också, 8-koppar? Halva kannan är 1 kopp! Vad gäller kaffeförbrukningen kan man lätt konstatera att en kopp bryggd i en french press konsumerar mer kaffe än en kopp bryggd i en filterkokare, utan att för den saken leverera mer smak. Till french pressen heder skall dock påpekas att det är lättare att brygga en besk kopp i en filterbryggare än i en french press (speciellt om man inte överskrider extraktionstiden). Värt att notera, före du applicerar vattnet över bönorna bör du avvakta något så att temperaturen i vattnet hinner sjunka till 92-96°C.

Så har vi då kommit till min trogne kaffevän, min Moccamaster. Vad jag gillar med min denna kokare är att den är snabb och den brygger konsekvent acceptabelt kaffe. Acceptabelt? Jag skall förklara, kaffet som Moccamastern brygger levererar konsekvent styrka och beroende på bönan även smak (även om det är en begränsad smak jämfört med andra byggmetoder). När det kommer till mer aromatiska blandningar och rostningar kommer Moccamastern inte leverera. Men om du mestadels brygger ditt kaffe på morgonkvisten före du skall dra till jobbet bryr du dig knappast i smaknyanser. Jag nämnde väl att den är snabb? Endast snabbkaffe och dessa jävla kapselbryggare är snabbare. Men dricker du någon av dessa har du redan gett upp. Värt att tänka på vid användande av filterkaffekokare som Moccamastern är att du använder filter av hög kvalitet, jag föredrar melitta filter och tycker mig känna en skillnad i smak. Tyvärr äger jag inga laboratorier som jag kan bevisa en skillnad i så jag går på magkänsla. Värt att notera är även att du bör koka ur din kokare biland och om kokaren är smutsig och även diska/rengör kokaren med jämna mellanrum – en skitig kokare ger en skitig kopp kaffe. Kan du köpa en billigare filterbryggare? Givetvis, men om brygg tiden är längre och temperaturen under sagda bryggning åker upp och ner så kan du skippa den kokaren (om man får tro på proffsen vilka förespråkar en jämn temperatur under hela brygg cykeln).  För dig som funderat över Moccamasters ”golden ratio” är den som följer 2-koppar och en ”dubbelskopa” ger ett förhållande på 34,2 till 1, 4-koppar och två ”dubbelskopor” ger ett förhållande på 29,45 till 1 slutligen ger 6-koppar och tre ”dubbelskopor” ett förhållande på 28,1 till 1. Vad lär vi oss av detta? A) Moccamasters golden ratio är inte konstant B) mängden koppar motsvarar inte mängden dl vatten som krävs för att nå upp till dessa sträck (2-koppar = 3,6dl (342g)/4-koppar = 6,2dl (589g)/6-koppar = 8,9dl (845,5g)/8-koppar = 11,25dl (1068,75g)) C) 1dl vatten från min kran väger 95g.

Visualiserat med en skala ser man tydligt att i takt med att mängden koppar vatten ökar tilltar konsumtionen kaffe. Utöver Techivorms skala räknar tillsätter jag ¼ skopa extra kaffe vid 4 koppar, ½ skopa extra kaffe vid 6-koppar, 1 skopa extra vid 8-koppar och 1½ skopor extra vid 10 koppar.

En enkel matematisk konsultation ger att även min ratio ligger under ”det gyllene förhållandet” på 17,42 till 1, vid 4-koppar ligger jag på en ratio av 26,2 till 1 och vid 8-koppar ligger jag på en ratio av 21,3 till 1. Till skillnad från ”det gyllene förhållandet” är alltså min och Technivorms skala exponentiellt ökande (min något kraftigare, technivorms något mer återhållsam) medan ”det gyllene förhållandet” är konstant. Hur fungerar då detta på i verkligheten? Om du kokar 2-koppar med förhållandet 17,42 till 1 (343g vatten till 19,6g kaffe) kommer slutresultatet vara rena raketbränslet – ”det gyllen förhållandet” är alltså generellt inte applicerbart för filterbryggare av typen Moccamaster. Längden på bryggningscyklerna är även inte justerbara hos filterkokare, vilket betyder att om längden på bryggningscyklerna är undermålig kommer kaffet aldrig bli perfekt.

Så kommer vi till min favorit och en saknad vän. Han var otroligt trög i vändningarna, han krävde otroliga mängder finlir för att producera det jag sökte, men väl där bjöd han på nyans och arom. Vad gäller styrka var den acceptabel kanske mot svagare hållet ibland beroende på böna och rostningsgrad. Men min f.d. Bodum Santos kaffe sifon bjöd verkligen på alla nyanser kaffet kan erbjuda. Om jag visste vad jag vet nu hade jag skippat att köpa en french-press och köpt en ny sifon istället. Om du har möjlighet att pröva så uppmanar jag dig att göra så, rätt bryggd på nymalda bönor kommer det att vara bland de lenaste och kanske den mest aromatiska kopp kaffe du smakat.  Har du en Sifon och tycker att det tar en väldans tid? Gör såhär. Koka vattnet i kastrull eller i vattenkokare, häll i bottenbägaren och applicera den redan fyllda överdelen. Flytta ekipaget till värmen, låt vattnet sugas upp och ta av värmen. Låt den ta sin tid och njut! Ja, en kopp från en sifonbryggare kan ta över 10 minuter att bli klar! Men goda ting tåls att vänta på! För övrigt kommer denna byggmetod använda betydligt mer kaffe än filter kaffebryggaren. Här kan du gott anamma ”the golden ratio” och lite till för att få fram en önskad styrka. Kaffepaketen kommer flyga av hyllan och väljer du de bättre blandningarna kommer du märka skillnaden och känna smaker du inte visst fanns där!

Jag är medveten om att jag varken inkluderat drip coffee ställningar, en aeropress, någon espressomaskin eller någon kapselbryggare i min genomgång. Varför? När det kommer till espressokokare kräver dessa en speciell kvarn som konsekvent levererar finmalet kaffe, bryggaren skall leverera ett högt tryck och kvaliteten skall vara fläckfri. För att göra en lång historia kort gillar jag en välgjord espresso men hatar en kopp medelmåttigt blask, jag dricker heller i regel inte espresso före klockan 10:00. Eftersom jag inte dricker latte eller andra blandningar kräver detta att en potentiell maskin verkligen levererar och ingen sådan maskin till ett vettigt pris har dykt upp ännu. Aeropressen är en typ av french press och därför grusades mina planer på att införskaffa en sådan. Slutligen vad gäller kapselbryggare, jag köper inte min saucé bearnaise på tub så varför skulle jag köpa mitt kaffe färdigt blandat?

För den petiga saknas locket, men jag använde ett litet fat istället.

För att bevisa Moccamasterns förmåga att bibehålla temperaturen gjorde jag ett litet test. Min kokare är 7 år gammal, jag använde kranvatten och Arvid Nordquists pressiado kaffe (varför? Jag använder det normalt till min french press och hade inga bönor att mala). Vad skiljer pressiado från de övriga sorterna? En något grövre malning vilken lämpar sig väl för french-press bryggare, vilket ger en sämre extraktion i en filterbryggare (vattnet rinner snabbare genom kaffet).

575g vatten (6,2 dl)

Ger 4-koppar

24 g kaffe (2¼ "dubbelslev)

De första dropparna 79°C

Några sekunder senare, 84°C

Ca. 30 sek in, 90°C

Ca. 35 sek 92°C

Fatta koppen!

ca. 1 minut och 30 sekunder senare >

Vad lär vi oss då av detta? Jo om du brygger mer än 4-koppar (1 portion kaffe) så kommer majoriteten av bryggnings processen skall ligga kring 92°C vilket är en bra sak. Testa gärna med din egna kokare för att se om du också håller måttet!

Update 23.5.2016

Enligt McCall's Cookbook - the absolutely complete step-by-step cooking and serving guide (utgiven av Random House 1963) skall kaffe i filterkokare (benämns dropp bryggare, vilket filterbryggare tillhör) bryggas i förhållandet 6dl vatten till 1dl kaffe (vilket i runda slängar ger ett förhållande på 12:1 i gram). För att göra en lång historia kort prövade jag detta förhållande i min presskanna och resultatet blev någorlunda bra. Lite finlir finns kvar men det börjar arta sig. Var har jag hittat den boken? I ett antikvariat i Mobile Alabama, det var ett habegär som inte gick att skrubba bort med tvål och vatten! I boken står för övrigt att filterkaffepaket som öppnats skall användas inom 7 dagar - det är inte bara dagens kaffe hipsters som förespråkar fräscha bönor!

Update 2.10.2016

Efter en längre tids bitterhet jämte min Bodum Chambord french press och vad enligt min uppfattning är en allt annat än utsökt kopp kaffe beslöt jag mig för att återgå till den sanna kungen, sifonkokaren! Eftersom jag gett bort min Bodum Santos blev det en ny Bodum Pebo. 2,5 liter kaffe senare och jag börjar känna mig mer bekant med kokprocessen igen. För att brygga 8 koppar (1 lit vatten - ca. 960 g kallt vatten) malde jag mig 111 respektive 120 g färska Zoega Blue java bönor. Resultatet blev två helt olika brygder, den första en häpnadsväckande svag bryggd (vilket fick sin förklaring när jag tömde ur den övre glaskaraffen - det fanns en ficka med torrt kaffe) och den andra en mycket mer angenäm om något stark brygd.

Om du har en Bodum Santos och funderar på att förnya dig med en Pebo vill jag avråda dig från detta byte (förutsatt att din Santos är hel och välbehållen). Den tidigare modellen är bättre. Varför? Detta är min personliga analys utan tillstymmelse av bevis men jag har noterat en del skillnader i konstruktionen. Gummitätningen mellan den undre och övre glasbehållaren har en annan form i Pebo bryggaren och ger inte en lika fullgod tillslutning mellan de bägge glasbehållarna. Min uppfattning är att detta resulterar i att Pebo bryggaren kräver en högre temperatur för att bilda det undertryck som krävs för att suga upp vattnet och där igenom fullgör extraaktionen av kaffe från mald böna till vatten. Som vi alla vet tycker kaffe inte om högre temperaturer än 92 grader och om vattnet i den undre behållaren är tvunget att koka betyder det med sunt bondförnuft att vattnet uppnått 100 grader Celsius och även om det självfallet kommer avsvalna på vägen mot de malda bönorna tvivlar jag på att en sträcka av under 10 cm och på en tid av under 20 sekunder kommer bidra med den behövda kylning som krävs för att kaffebönorna skall få plaska runt i behagliga 92 grader. När man även beaktar att vatten har en ypperlig förmåga att lagra värme stärker detta enbart mina misstankar. Nu är jag ingen kemisk, fysiker eller framstående tänkare men detta är fortfarande min slutsats. Med detta sagt hoppas jag på att gummitätningen kommer forma sig något och bidra med en bättre förslutning mellan glasbehållarna framöver och med flitig användning. Jag är dock beredd att påstå att Bodums Chambord, Bialettis Mokka pot och Technivorms Moccamaster ligger i lä. Givetvis tänker jag inte påstå att min lilla Pebo kelgris är lättanvänd, snabb eller enkel att rengöra - men måste allt va så himla enkelt alltid?! Det är med kaffe som med kärleken brukar jag tänka, om det inte är lite motigt ibland kommer man aldrig känna när det är riktigt bra heller!

Slutklämmen - endast du kan bestämma vad som är rätt för dig, men om smaken är högst rankar väljer du sifon kokaren (jag förbehåller mig rätten att ändra mig om jag hittar någon ny extraktionsmetod lämpad för bryggkaffe). Är tiden viktigast väljer du Moccamastern (det går givetvis bra med andra märken och modeller, jag råkar dock inte känna till några andra märken som brygger lika snabbt). Är styrkan koffeinkicken viktigast väljer du Mokka skruven (jag vet att mörkrostat har mindre koffein, men använder du 40/60 kaffe/vatten så kommer du få mer koffein än om du använder 1/10. Måste du välja Bialetti? Givetvis inte, det finns en uppsjö av olika märken och modeller - olika material och design approacher). Vill du landa någonstans i mitten och känner att lite fiber i kaffet inte alls är fel väljer du French pressen (skall du välja en Bodum Chambord? Jag skulle välja en i stål med dubbelisolering som håller värmen bättre men dricker du endast 1 kopp per kaffestund spelar det ingen roll).

Update 18.10.2016

Prövade göra en cold brew (enligt Jamie Olivers recept med ett förhållande av 1:8), nymalda Zoega Blue Java bönor och iskallt vatten av den perfekta mjukheten behövd för allt kaffebryggande. 12 timmar senare samt en tur genom ett passande filter var det då dags för provsmakningen. Först vill jag tillstå att jag förstår att detta skall vara en fräsch, uppfriskande dryck serverad över is med mjölk och socker men jag råkar gilla mitt kaffe svart och drack det följaktligen utan mjölk och socker i giriga klunkar. Den aktiviteten avbröts abrupt och jag skyndande mig att spotta ut denna häxbrygd. Efter detta fundamentala misslyckande övergick jag motsträvigt till mjölk och socker (vilket tar mig tillbaka ca. 10-12 år i tiden) men detta hjälpte föga. Problemet för min del var beskheten, den gick fram som en jordfräs i min mun utan att lämna den minsta vrå oberörd. Om jag vill ha en kall kaffedryck väljer jag 10 av 10 gånger den thailändska versionen (vilken även med den kondenserade mjölken innehåller mer koffein än en kopp kaffe), men ha i åtanke att jag gillar kaffe - inte sötade drycker med toner av kaffe.

Update 21.3.2017

Prövade min brors nyinförskaffade Bialetti Brikka 4 koppars mutterbryggare, vilken med sin tryckventil sägs kunna producera crema och en perfekt kopp espresso. Givetvis var jag skeptisk, en kopp espresso ur en mutterbryggare. Knappast! Nåväl, in med lite finmalet Lavazza Crema e Gusto och pannan på spisen. Nu gjorde min bror något väldigt dumt, han vred upp värmen till högsta (vilket enligt min uppfattning ger en bränd smak i slutresultatet, bättre att börja med halvvärme). Några minuter senare ser hör jag tryckventilen hosta och sekunderna senare pyser det upp kaffe. Nåväl, min kopp fick en fin crema men där tog den slut, brorsans kopp fick klara sig utan. Över till smaken, bortsett från creman var smaken relativt snarlik min vanliga Bialetti mutterbryggare men kanske något mera balanserad och mindre rivig. Jämfört med den normala Bialettin som kostar kring 20-30€ kostar Brikkan ca. 40-60€ och än så länge är jag med på tåget. Den största skillnaden förutom tryckventilen är positionen av säkerhetsventilen för vattenbehållaren. Brikkan i storlek 4 är lika stor om inte något större än min normala Bialetti i storlek men eftersom säkerhetsventilen är belägen ca. halvvägs ner på vattenbehållaren brygger den betydligt mindre kaffe. Är du en två koppars man är det inga problem, men jag råkar vara en 4-6 koppars man (eller mugg). Med andra ord betalar du 20 euro mer för ett tunt lager crema och mindre kaffe per kokning. Reservdelarna (läs gummipackningen) torde vara samma för bägge apparaterna så ingen fara här. Kommer jag att införskaffa en Brikka kokare? Om jag hittar den till rätt pris, 40-45€ då är jag nöjd annars får den gått stå kvar i butikshyllan. 

Här syns tryckventilen vilket är den största skillnaden mellan den normala bryggaren och Brikkan

Formgivningen på vattenbehållaren skiljer även den men det är endast en visuell skillnad

Brikkan in action

En halvbra kopp med en någorlunda crema - men ingen espresso

Update 30.3.2017

Lärde mig nyligen att man bör skölja av pappersfilter för bryggkokaren före användning, vilket låter väl ambitiöst men förklaringen var verkligt enkel. Skölj filtret så slipper du bismaken av torkat papper. Jag prövade och är nu en omvänd i mitt förhållande till tvättandet av pappersfilter, gör det!

Införskaffade en Aeropress förra veckan och har nu testat mig fram till vilket förhållande mellan vatten och kaffe som är optimalt för denna bryggmetod. Med en malning något grövre än filterbryggmalet kan jag rekommendera ett förhållande på 10:1 (vatten till kaffe), en vattentemperatur mellan 92-94 grader celsius och en total väntetid på 4 minuter (30 sekunder vid blommandet av kaffet och 3min 30 sek för resterande tid). Vad gäller bryggningsmetoden förespråkar jag den inverterade bryggningen, av den enkla orsaken att den förhindrar något kaffe att rinna igenom före det fått full smak. I övrigt förespråkar jag tvättandet av filter pappret före användning. För att underlätta vid eventuella fjällvandringar eller utedagar beslöt jag mig även att införskaffa ett metallfilter (Yolococa improved filter, ett extrafint supertunt filter 0,17mm). Givetvis var jag därför tvungen att göra en jämförelse, samma nymalda bönor i samma förhållande och under samma cykellängd. Resultatet blev förvånansvärt markant, papper filtret levererar en mildare kopp med mindre fruktiga toner och en något nertonad syrlighet medan metall filtret gav en mer fruktig smak och en högre syrlighet (dock inte oangenäm eller besk, bara annorlunda jämfört med papper filtret). Därför blir slutsatsen även den att båda har sina fördelar, för en snabb kopp på morgonen väljer jag papper filtret och för en kopp under eftermiddagen när jag kan njuta mer blir det en kopp silad genom metall filtret. Värt att nämna är att det finns en mängd olika filter ute på ex. ebay med priser fr. 1-25€, det filtret jag valde kostade mig dryga 2,5€ med frakt och jag har svårt att se att ett filter för 25€ skulle prestera annorlunda. 

Den viktiga frågan, var ligger Aeropressen i jämförelse med Moccamastern, Bialetti (Mocca och Brikka), Sifonkokaren och Frenchpressen? Sifonen ger fortfarande den bästa koppen enligt mitt tycke, tätt följd av Aeropressen, sen kommer Bialetti Brikkan och Moccan, därefter Frenchpressen och sist Moccamastern.

Metall filtret - för 2,5€ är det en jäkligt proffsig förpackning!